2011-06-06, Sint Maarten

En tur med bil runt St Martin

Vi klarade oss från ovädret som man ett tag trodde skulle bli en orkan, men som tur var blev det ej så. Några timmar på natten blåste det lite men vi låg väl skyddade

Vi kör en tur kring ön. Måste erkänna att ingen av oss tänkte på att det var Sveriges nationaldag, så det blev inget svensk firande. Istället avnjöt vi en god middag i den franska delen av St Martin, närmare bestämt Grand Case, som är en mycket idyllisk by.

2011-06-07, Sint Maarten

Vi ligger kvar

Lite småfixande och avvaktande att det dåliga vädret i form av mycket regn skall dra förbi.

2011-06-08

Vi seglar till St Barth (även kallad Saint-Barthélemy)

När vi skulle segla så kom det givetvis precis ett rejält squall. Som ni ser på bilden blir man genomblöt på ett par sekunder. Men det är inte så farligt här nere, det är ju varmt och man torkar fort. När vi väl passerat den öppningsbara bron som bara öppnar ett par gånger om dagen, (det var därför vi var tvungna att gå när det regna som mest – annars hade vi ju kunnat vänta lite) kom solen fram så vi kunde torka upp:). Vi kom till St Barth samtidigt som regnet kom igen och med det kom också kraftiga vindar. Vi har först fått ok att lägga till i hamnen, men precis när vi kommer in, ropar hamnkapten upp oss på VHF’n och meddelar  att det blåser för mycket och även vågorna i hamnen var för höga, så vi fick  gå ut och ankra utanför hamnen. Där vi först kastade ankar draggade vi i den hårda vinden, som tidvis va över 20 m/s i byarna. Jag gick då lite längre ut och hittade lite skydd vid en lite ö. Efter ett par timmar kunde vi då slutligen gå in och lägga till i hamnen. Så snart vi lagt till tar vi en tur runt Gustavia (staden uppkallad efter Gustav III). De flesta gatorna har både ett fransk och ett svenskt namn, men någon likhet mellan de franska och svenska namnen finns överhuvudtaget inte. Undra vad Charles de Gaulle hade tyckt om att hans gata på svenska hette Östra Strandgatan? Jag undrade också vad systembolaget sagt om det skulle visa sig att de har ett  hitintills okänt utskänkningsställe på St Barth???? Se bilden ovan, där det kungöres att man kan ringa in och beställa alkoholhaltiga drycker från systembolaget:).

Men å andra sidan har det hänt så mycket annat skumt här, när ön var svensk under åren 1784 till 1878, så detta skulle väl inte bli någon större skandal. Sveriges kung Gustav III hade länge velat ha en koloni i Västindien precis som Danmark, som hade ett par kolonier där – St Thomas och St Croix vid den här tiden. Historien om St Barth är intressant  med många pikanta inslag, såsom: korruption, monopol, slavhandel, avundsjuka, kärlekshistoria mm

Historien om den misslyckade svenska kolonin i Västindien börjar med en kärlekshistoria. Vid den tiden såg svenskarna med avundsjuka på de stora kolonialländerna i Europa: England, Frankrike, Holland, Spanien och Portugal. (Som ni kan se bär öns vapen än idag Tre Kronor).

Sverige letade efter en lämplig koloni i Afrika och Västindien. Gustav III var väldigt avundsjuk på Danmark som hade både St Croix och St. Thomas och den små öarna gav stora summor pengar till vår gamla arvsfiende. Dock hade nog inte mycket hänt om inte en kärlekshistorien kommer in i bilden!

Sverige hade en minister i Paris vid namn Erik Magnus Staël von Holstein. Han var djupt förälskad i den franske finansministern Neckers dotter. Necker kunde dock inte tänka sig att ge sin dotter till någonting så simpelt som en svensk minister – det måste vara minst en ambassadör. (Man hade tydligen lite annan värdering på den tiden) Staël skrev brev till kungen och frågade om han inte kunde bli ambassadör och Gustav III lovade då att utnämna honom till ambassadör – om han ordnade en svensk koloni i Västindien…

Förhandlingar på hög och låg nivå satte omedelbart igång. Det tisslades och tasslades i salongerna i Paris. När Gustav III besökte den franska huvudstaden 1784 var saken ordnad. Sverige fick St. Barth av Frankrike i utbyte mot att Göteborg frihamn – och Staël blev ambassadör och fick sin mademoiselle två år senare. Störst vinst gjorde troligen Staël – och fransmännen. För St. Barth var knappast en koloni som gav Sverige billiga varor och behovet av svenskt järn på den lilla torra ön i Västindien var obetydligt liksom tullinkomsterna.

ön var ökänd för sin fattigdom och misär. “Till och med piraterna tycker synd om befolkningen och betalar för sig då de provianterar på ön”, skrev en svensk sjöofficer i tjänst hos fransmännen i mitten av 1700-talet. Så här beskrev fransmännen själva den ö de gav till Sverige:

“Vid Anse Saint-Jean finns fem hus och det är den mest betydelsefulla platsen. En negerslav tjänar som läkare på ön. Han har allas förtroende. Man säger att han är mycket kunnig på åderlåtning, frakturer och sår. En europé gör tjänst som skrivare, notarie och reglerar invånarnas affärer. De är i dåliga händer med hänsyn till att det är en fyllbult.”

Det bodde 739 personer på St. Barth när svenskarna kom, trehundra av dem var negrer. Svenskarna förvånades över hur den fattiga befolkningen kunde vara så bekymmerslösa. Deras största nöje var att dansa. Svenskarna däremot dansade sällan de började genast rensa tistlar och bygga gator och hus i det som skulle bli Gustavia (uppkallat efter Gustav III).

Ganska snart visade det sig att St. Barth var odugligt för odling. Vatten saknades nästan helt och jorden var torr och ofruktbar. Någon större export till St. Barth av svenskt järn och andra produkter blev det heller inte, även om det ännu står ett hus helt nära hamnen byggd i tegel från Landskrona.

Befolkningen på St. Barth växte snabbt. År 1800 hade Gustavia femtusen invånare och tävlade med Uppsala och Gävle om att vara Sveriges femte största stad.

Förklaringen var att Gustav III var klok nog att redan 1785 förklara kolonin som frihamn. Krigförande länder som blockerade varandras handel, lastade om sina varor i Gustavias hamn och det löste alla problem. Så gick t ex en stor del av varorna från Förenta Staterna under frigörelsen från England över St. Barth. St Barth var också ett ställe där man importerade slavar och sålde dem vidare. (Så vi svenska skall nog vara lite försiktiga när vi fördömer USA och slavhandeln – vi har inte rent mjöl i påsen). Till saken hör att Västindiska kompaniet hade monopol på all handel här(!).. Kungen lär ha köpt in sig på en post på 20% men han fick alltid minst 30% av vinsten:)  – hade idag kallats för korruption.

St. Barth gav ända in på 1800-talet Sverige tullinkomster även om de ej var stora. Och Sverige gav i sin tur inte mycket tillbaka. Där fanns dock en svensk kyrka, men inte alltid en svensk präst. Någon undervisning i svenska förekom aldrig och det svenska försvaret av kolonin var i det närmaste obefintligt. När engelsmännen för en kort period 1801 ockuperade ön var det totala antalet försvarande svenska soldater 18!

Från 1820-talet var St. Barth mest till bekymmer för Sverige, både vad gäller administration och pengar. Tullinkomsterna var ringa, utgifterna stora. Flera svåra orkaner härjade ön. När Frankrike år 1877 ville köpa tillbaka sin koloni var kung Oskar inte sen att säga ja. Köpesumman var 320 000 franc som ersättning till de svenska ämbetsmän som blev arbetslösa och 80 000 franc för inlösen av svenska kronans fastigheter.
Kung Oskar skänkte den senare summan till invånarna. Han kallade den Oskarsfonden och den skulle gå till välgörande ändamål på ön. Det var 1877, men ännu har St. Barth inte fått pengarna!!!! Så vi skall kanske inte nämna att vi är svenska för då kanske vi blir avkrävda en del av summan!

Vi gick givetvis på baren La Selecta. Vid bardisken står det en blågul skylt med texten “Beställ era drinkar här”. Det påstås också hänga ett älgkranium på hembygdsmuseet. Det välputsade älgkraniet har ståtliga horn med 13 taggar. “Skjuten av Karl-Ivar Eriksson och hans sambo Adelia Källström från Piteå”, står det på en platta. Någon älg lära dock aldrig skjutits här utan älghuvudet måste importerats hit. Frågan är om båten här bredvid är svensk inspirerad. Vi såg många småbåtar som bar svensk flagg, även om de med största säkerhet inte var svensk registrerade. Ön har dock som sig bör en svensk ambassad och det är en av öns ståtligare byggnader. Precis bredvid hamnen finns en fästning som idag används som polisstation så det gick ej att komma dit (utan att man gjort något olagligt – och det hade vi inte).

 

2011-06-09 Ankring utanför Lighthouse, Barbuda

Segling till Barbuda – landet där ingen äger mark och hästar och åsnor går fritt-

Vi fick en hyfsad segling även om det var lite lite vind. Vi fick också en barracuda som fick en rejäl sup för att hålla sig lugn. Vi ankrade upp framför Lighthouse, ett av de få hotell som finns på ön. Hotellet har 9 rum och så säger man på ön att efter sandexporten är turistnäringen den största inkomstkällan!! Då undrar man hur mycket det kan bli! 

Vid skymningen tog vi jollen in till LightHouse. Några som hade upptäckt det var sandflugorna! Vi ankrade upp jollen en bit ut och vadade de sista metrarna in till stranden. DÅ kom strandflugorna och inte 5 -10 stycken utan plötsligt bara myllrade det av dom och vi fick springande ta oss upp till LightHouse där vi fick skydd. Sticken sved rejält, men konstigt nog blev det inga svullnader. Vi tog ett par drinkar i baren för att stärka oss inför tillbakafärden,  då vi räkna vi med att vi skulle utsättas för en ny attack. Men icke, de var alldeles lugnt och vi kunde lugnt hoppa i jollen.

2011-06-10, Barbuda

Tur till fregattfåglarna och grottvandring

Vi tog åter jollen in till stranden. Den här gång var vi beredda på strandflugorna men dom visade sig inte alls.  (Verkar som de bara jagar precis vid skymningen). Vid stranden väntade George Jeffrey på oss,  för att köra oss till Customs. och Immigration. Tjejen som hade hand om immigrationen, dök dock aldrig upp. Då tog en av de andra och stämpla passen. När jag skulle betala så sa de att jag inte behövde det då immigration ej dykt upp!!!:) George körde oss sedan i båt ut till fregattfåglarna i lagunen.  Det syntes att ungarna växt rejält sedan jag var här och jag såg ingen olycklig hanne med röd bringa, så antingen hade de gett sig av eller hittat en hona till slut. Därefter tog vi en tur upp till några grottor. Grottorna var inte så stora, men mysiga då de låg alldeles naturligt och bjöd dessutom på en fin utsikt över stranden. Arawak indianerna hade levt här långt innan Columbus kom och vi kunde se var de hade haft sin eldstad.

Det skulle vara Karneval så vi skyndade oss tillbaka till byn! Jag byte om till Karneval klädsel alá Barbuda. Men det hade jag inte behövt. Det visade sig bara vara en för karneval och den var dessutom försenad ett par timmar. Det var först dagen därpå som karnevalen skulle starta:)! Men vi fick i alla fall se några flickor som tävlade om att bli miss Barbuda.

Sedan tog vi rätt trötta och nöjda till båten efter att ätit på en av de få restauranger som finnes på ön. I regel har aldrig mer än två restauranger öppet!  Dock verkar det som det är mer fart på barerna eller vad sägs om detta utbud!

 

2011-06-11, NonSuch Bay

Segling från Barbuda till Antigua och Non Such Bay

Vi fick en bra segling till Non Such Bay. När vi rundade Green Island och segla mot inloppet i revet fick vi se en båt som inte hittat inloppet utan seglat upp på revet. Vi kom dock lyckligt och väl in. Vi fick en fin ankringsplats. De har lagt ut alldeles nya bojar i viken och verkar ej ta någon avgift, vilket är lite förvånande. Det blev dykning och sedan hade jag tänkt att vi skulle köra bort med jollen till en fin restaurang jag sett när jag seglade här för knappt två månader sedan. Men det visade sig att den gått i konkurs och den andra restaurangen jag då var och åt på som var en mycket stor resort var stängd. Lågkonjunkturen verkar verkligen skrämmande!

 

Resorten var stängd, men det fanns vatten i polen

 

2011-06-12, English Harbour , Antigua

Kort segling till English Harbour .

Inseglingen till English Harbour  är ståtlig på ett helt naturligt sätt. När man ser det lilla inloppet skulle man inte tro att en hel armada skulle kunna få plats där inne. Men det är precis vad som skedde. Här var Lord Nelson med sin flotta. Amiral Nelson var stationerad här 1784, men trivdes aldrig under guvenören Genaral Shirley  (General Shirley blev blind på ena ögat då han stack en gaffel av missat i ögat, troligen rejält berusad). När vi kom fin i English Harbour  visade det sig att det pågick en stor fisketävling. Strax efter vi ankrat kom de in och vi fick vara med och se när de vägde fångsten Det var mest barracudor och några wahoo och tonfiskar.

2011-06-13 Pigeon Island, Guadelope

Segling till Costeus Undervattens Park – Pigeon Island och dykning

Vi gav oss iväg ganska tidigt och fick en fin segling till Pigeon Island, där vi kunde ankra upp strax efter kl 13. Det innebar att Leila och jag han med ett dyk. Det är helt fantasiskt klart här och mycket fina koraller, så jag förstår varför Jacques-Yves Cousteau  hade detta som en av sina favoriter. Vi hade förtöjt jollen vid den stora bryggan. När vi kom tillbaka upptäckte jag att ett par smågrabbar var i dingen. Jag sa till dom att där fick de ej vara och de gick bort. Jag la en del av våra dykgrejor i jollen medan vi gick ett 20 tal meter bort till dykshopen. Men som tur var hade Mats ögonen på jollen för de var så fräcka att de hoppade i den och försökte öppna dykväskan. Fast han gick bort så var det svårt att få bort dom och det blev en otrevlig stämning. Mycket tråkigt, har inte råkat ut för något liknande på hela resan och jag har varit här flera gånger innan utan det varit så. Vi bestämde oss för att här ville vi inte ligga över natten och vi tog och seglade till ön Maison Blanche, Guadeloupe.

Här hade jag haft en otrevlig händelse för ca 6 år sedan. Jag hade hyrt en splitter ny katamaran. Avseglingshamn var Pointe-a-Pitre och första kvällen seglade jag över till Maison Blanche och ankrade där. Satt i båten  ett par timmar innan vi gick iland. Det blåste ca 15 m/s från land, men jag hade checkat ankaret och jag hade ankrat med ett 30 tal båtar omkring mig. Jag hade dessutom lagt ut extra mycket kätting. Djupet var på 15 meter och jag hade 80 meter kätting ute. Vi tog jollen in till stranden och gick och åt på en strandrestaurang och därefter blev det besök på ett par barer. Vid 23-tiden tog vi jollen tillbaka till båten eller rättare sagt det var avsikten, men där fanns ingen katamaran, jo det fanns många, men inte den jag hyrt!!! Ja, jag visste precis var jag ankrat, men den var borta. Det ligger en ö NV, bara en sjömil bort, i den aktuella vindriktningen! Jag såg framför mig den splitter nya katamaranen liggande och skavande mot klipporna! Jag tog jollen och körde över, men kunde inte se den – det var ju skönt i alla fall. Men var var båten?? Tillbaka vid Maison Blanche. Klockan var nu 00:30, men jag hade tur att besättningen på en stor katamaran fortfarande var vaken! Jag förklarade för dem situationen och frågade om jag fick låna en VHF, för att kalla upp Coast Garde. (Tom min mobil låg i båten, så jag hade bara kläderna jag stod i och plånboken).  Jag fick givetvis låna VHF’n och kalla upp Coast Garde. En av deras första frågor var om det var någon i båten. – Nej det var det inte. – Då är det inget fall för Coast Garde! Där stod jag!!

Ok, då återstod det mindre roliga … ringa upp firman jag chartrat båten av och meddela dem att deras splitter nya katamaran var borta!!! De tog det med fattning och sa att de hade en kille på ön och han fick ge sig ut och leta imorgon bitti, så snart det ljusna. Ja, då var det bara för oss att ta jollen och ge oss in till  stranden och se om vi kunde få någon form av härbärge. Då det bara var en liten by, med i stort sett en huvudgata, så skulle det nog inte visa sig så lät. I ena ändan fanns det ett hotell. Receptionen var stängd och det hjälpte inte att jag försökte väcka deras uppmärksamhet genom att ropa och knacka. Det kom ingen! Jag gick till andra ändan av byn, där hittade jag ett hotell till, men även här var receptionen stängd. Men jag hade tur att receptionen var en sådan är öppen sak, där två väggar “saknades”, så vi kunde läggas oss på ett par soffor som stod där. Kl 05:45 vakna jag av att jag hörde fotsteg i trappan. Tittade upp och då såg jag en äldre amerikanska med blåfärgat hår (det är väl bara äldre amerikanskor som har blåärgat hår?). Hon såg mig samtidigt och vände om snabbt och gick uppför trappan igen. Hon var väl säker på att det var en luffare som låg där i soffan. Jag fick bråttom upp! Kvickt kom vi ut ur hotellet och skyndade oss iväg. Jag kunde då konstatera att detta var min billigaste hotell övernattning! Så småningom hittade jag en bagare som öppnat och han hade telefon. Jag hade fått numret till den där killen på ön, så jag ringde upp det. Hans fru svarade och hon meddelade att han redan gett sig av, men jag kunde stanna i närheten av telefonen, så skulle de höra av sig så snart de hade något nytt att berätta. Det blev en lång väntan! Tusen tankar for igenom huvudet. Det ända som var säkert var att jag inte ville komma till uthyrningsfirman och säga att båten definitivt var borta!

Kl 10:30 ringde telefonen!!! Han hade hittat den och var på väg med den till hamnen!!! Det var allt hans fru visste. Kvickt iväg ner till hamnen och jag stod där när den kom in genom hamninloppet. Jag såg att ett litet fönster var krossat, annars verka allt ok – inget var stulet och inga andra skador!  Då jag alltid har spårning på på navigationsutrustningen, kunde jag se hur båten seglat längs stranden och sedan gjort en 90 graders sväng och seglat längs kusten för att sedan runda en udde och seglat upp mot vinden och där hittade han den där den låg för ankar! Alltså till 95 % så hade någon tagit den och seglat iväg, att den själv skulle kunna segla som den gjort verka mycket osannolikt. Fönstret hade krossats av seglet som stod och slog då båten stod mitt mot vindögat. Ok, då var det att ringa uthyrningsfirman och lättad berätta att båten var hittad och “bara” ett fönster sönder. Kom tillbaka så fixar vi fönstret ikväll! Det var med en stor lättnad jag kunde segla tillbaka och snabbt fixade de båten och jag fick 12 underbara dagar! Vill du se var det inträffade? – Klicka på Länk

Nu var jag alltså tillbaka där. Det hade redan mörknat, Men när jag kom ditt såg jag en skillnad. De hade lagt ut bojar överallt. Nya fina bojar. Det kändes skönt och jag kunde faktiskt sova riktigt lugnt på natten.

2011-06-14, Portsmouth, Dominica

Segling till Portsmouth, Dominica

Det blev en fin segling till Dominica, vi loggade drygt 8 knop, och vi kom fram redan vid 11:30. Vi tog en tur in till byn och på eftermiddagen han vi med en tur upp i Indian River. Vid floden har en del av en av Pirates of Caribbean  2 & 3: “Dead Man’s Chest” & “At World’s End”. spelats in och det är lät att förstå då miljön är lite mystisk för att inte säga trolsk..

Det är bedrövligt att se alla fartyg som sköljdes upp på stranden, utanför Portsmouth. Den som orsakade detta var orkanen David som passerade här den 28 augusti 1979. Det är den kraftigaste orkan som drabbat Dominica. Vindarna var på uppemot 300 km/timmen! Det hade gått ut varningar, men ingen hade tagit det på allvar, då inga kraftiga orkaner hade drabbat Dominica på de senaste 50 åren, trots att hon ligger i ett orkanbälte. Det var ett mycket svårt ekonomiskt bakslag för Dominica, där många menar att ekonomiska tillväxten stoppades med minst 10 år. Tex all bananodling förstördes totalt! Det gått mycket politik i bortförandet av fartygen och många har försökt att göra sig en hacka på bortförandet. Tydligen skall det finnas en plan på att ta bort dom nu, men befolkningen tror inte på det, så vi får väl bara hoppas att de trots allt tvättas och rengörs för att sedan transporteras ut till havs och sänks för att bilda ett rev och en attraktiv dykplats.  De utgör ju en stor miljöfara så länge de ligger där, även om man nog fått bort det mesta av bränslet på fartygen. Totalt ligger det mellan 10 – 15 fartyg där. Ett av fartygen fungerar som pir till Indian river så där är en liten småbåtshamn nu, tack vare fartyget, men det ser inte vackert ut

I övrigt är Dominica en pärla. Mycket grönt och fantastiska berg och dalar, samt många vackra vattenfall, till stor del beroende av kombinationen regnskog och djupa dalar. Här finnes världens näst största varmvatten källa, Boiling Lake. Högsta punkten på ön är på 1 500 meter. Inte bara naturen är fantasisk, så är även vattenlivet. Olika typer av delfiner, valar frekventerar vattnen kring Dominica. För gången jag seglade förbi här såg jag ett par valar.

Det fins ett stort Universitetssjukhus där över 2 000 amerikaner studerar. Ön har ca 75 000 invånare och av dem är 22 över 100 år. Befolkningen på Dominica är känd för att leva länge, (ca 3 ggr vad som är vanligt i ett industriland) vad det beror på vet ingen. Den äldsta kvinnan här dog för några år sedan i en ålder av 128 år!

2011-06-15 Le Marin, Martinique

Fiskeöverraskning under seglingen till Martinique

Vi hade fin vind och seglade i nästan 8 knop då plötsligt fiskerullen formligen skrek! Mats kastade sig på spöet och jag fick stopp på båten. Mats började veva, men så var det stopp. Gick inte att rubba det minsta. Vi hade flera hundra meters djup, så något bottennapp kunde det inte vara! Men så gick det att veva igen för att lite senare bli tvärstopp igen. Efter 15 minuter fick Mats upp fisken och då förstod vi. Det var en haj som hade passat på att ta ett skrovmål på barracudan. Barracudan hade nog varit på omkring 10 kilo, men nu återstod nästan bara hälften! Det var ingen större fara då barracuda inte är något man traktar efter och många av barracudorna här i Karibien är giftiga. Vi får väl dock hoppas att hajen överlevde. Vi kom fram till Le Marin vid 15-tiden.

2011-06-16 – 2011-06-17, Le Marin

Fixa med båten – ekolod och bottenmålning

Ja så var det dags att fixa lite på båten. Ekolodet som bråkat länge skulle bytas. För att göra det behövde hon lyftas och då var det lika bra att passa på att bottenmåla henne. När vi lyfte henne upptäckte jag också att rodret fått en törn av ett korallhuvud. Vi faxade till det provisoriskt, men får göra vid det riktigt nere i Trinidad.

2011-06-18, Le Marin

Besättningsbyte – Mikael min yngsta son kommer

Ja, så var det då dags för Anne och Mats att åka hem. Det har varit fantasiskt roligt att ha dom ombord och jag hoppas få se dom ombord igen. Vi körde dem till flygplatsen och det passade så bra att Mikael, min yngsta son landade bara någon timme senare.

Det var verkligen roigt att se honom. Det är ju 1 år sedan jag såg honom senast. Mikael skall vara med oss i 19 dagar och det är dykning som står på schemat.