December 2011, CrewsInn, Chaguaramas, Trinidad
Orkansäsongen är över och jag vill segla iväg, men pga av olika anledningar blir det inte så. Precis när vi skulle lämna Chaguarmas upptäckte jag att navigationsutrustningen och bogpropellern inte fungerade. Vi väntar på delar till navigationsutrustningen. Har bytt power supply utan resultat, så nu är det CPU kortet jag väntar på. En oljetank till utombordaren har spruckit, så det väntar jag på också. (En stor del av tiden som långseglare går åt att vänta på reservdelar). Jag skulle vilja segla upp för Rio Manamo i Venezuela för att hälsa på Warao indianerna och kanske få se sötvattens delfiner. Men utan transportmedel från segelbåten kan det bli lite svårt. Har därför skaffat en kajak, som nu är surrad på fördäck. Så nu är det bara att hoppas att jag får navigationsutrustningen fixad.
Den 1 december seglade vi i alla fall till Scotland Bay. Det är en fantastiskt grön fin vik som bara ligger ett par sjömil från
Chaguaramas. Vi fick nu möjlighet att bada i saltvatten. Senast vi gjorde det var i oktober när vi var på Tobago. Och sen den underbara tystnaden som bara bryts av någon apas skrik eller någon groddas kvackande. Kvällen tillbringade vi med Björn och Grete på Carmensita som legat för ankar här hela hösten och jag förstår dem. Så lungt och fint och så nära naturen. Tyvärr var vi tvugna att återvända till Chaguarmas nästa dag för att ev få fixat navigationsutrustningen.
Naturligtvis blev navigationsutrustningen inte fixad, men den 10:e december på eftermiddag gav vi oss dock iväg till ön Chacachacares.
Chacachacares var en spetälske koloni från 1924 till 1984. Här fanns ett sjukhus, doktorsbostad och nunnekloster, men även teater, tvätteri bibliotek etc. Det var Dominican nunnor som vårdade de leprasjuka. Det fanns både män och kvinnor som vårdades här. Under andra världskriget fanns det amerikanska soldater förlagda här också. Man hade då kommit underfund med att man inte behövde isolera de lepra sjuka och 1948 kom sulfan så man kunde framgångsrikt bota de sjuka. Trots detta fortsatte man med att hålla lepra sjuka isolerade här fram till 1984. Det var då som anläggningen stängdes och man lämnade det utan att ta med sig något eller i iordningställa det. Därför ligger mediciner, journaler etc kvar. Naturen har nu tagit över och tyvärr har här också skett en del vandalisering.
Precis innan vi ankrade upp fick vi en vacker solnedgång.
På morgonen tog vi kajaken och paddlade in till ett av husen, som senare skulle visa sig var läkarbostaden. Andre och ett gäng ungdomar hade ankrat med sin motorbåt utanför. De kom in och bjöd på rhum punch. När Andre fått höra att vi var där för första gången erbjöd han sig att guida oss upp till sjukhuset.
Det blev en spännande upptäcktsfärd där man kom lite i kontakt med de fasansfulla som måste ha varit här för drygt 30 år sedan.
På eftermiddagen lämnade vi Chacachacares och seglade tillbaka till Chaguramas. När vi kom ditt kom också kustbevakningen, men som tur var slapp vi någon bordning av dem. Det hade inte varit roligt att ha dessa tungt beväpnade killar ombord.
Min styvmamma som blev 93 år, insomnade lugnt efter 2 veckor på sjukhus, strax innan jul. Då jag beslöt mig för att åka hem för att närvara vid begravningen och fira julen med mina barn och barnbarn. Leila åkte till Kalifornien. Ja, så slutade 2011 i Karibien.
Vi räknar med att vara tillbaka på Amelit i mitten av januari.