Segling uppför Rio Manamo och besöker Warao-indianer och river ned en el ledning med masten

Avsegling från Chagauramas till Venezuela och Rio Manamo  och Warao indianernas rike!

Bakgrund om Rio Manamo

Rio Manamo är en biflod till Rio Oronoco. Rio Oronoco är världens 8:e största flod och är 2 140 km lång och tar upp 8% av Venezuelas yta. 2 000 bifloder bidrar till detta flodsystem. Oronaco har ett av världens största flod delta. Warao indianerna(=båtfolket) har levt här sedan urminnes tider. Idag beräknas det finnas 15 000 Warao indianer i Oronacoas flodsystem. De fiskar morocotos och ”moriche” palmen är livets träd för Warao indianerna. De extraherar ett socker från palmen som kallas ”yuruma”. Det tar också tjocka larver, vilket de äter friterat, kokat eller rått. Av palmen gör de också ett vin som kallas ”guarapo” och en drink de kallar ”mojobo”. Kanoterna de använder idag är fortfarande en stam de urholkat. Men några har också skaffat sig en lite moderna båt med glasfiberskrov och alla Warao indian familjer har fått en 70 Hk Yamaha som presidenten skänkt dem, i ett försök att köpa deras röster. Oronaco upptäcktes redan av Columbus på hans tredje resa. Trots det är det få seglare som ger sig upp i floden. Skulle tro att det varit 15 – 20 segelbåtar uppe i floden det senaste året. Vi såg inte en ända segelbåt på vår resa upp och ned för floden..

 

1 februari, 2012, CrewsInn, Chaguaramas, Trinidad

Äntligen dags att segla!

Chaguaramas_Rio_Manamo

Rio_Manamo

Äntligen dags att segla iväg! Vi kastade loss kl 09:00 för att segla till Columbus Bay. Bo och Pierre, på Divina Remi, hade lämnat Chaguaramas lite tidigare, så att vi kunde nå fram till Columbus Bay samtidigt. Det var en spännande segling vi hade framför oss, men föga anade vi att äventyret skulle bli mycket större än vi tänkt oss! Vi skulle segla 70 sjömil uppför en flod som bara besöks av ett fåtal seglare om året. Djup var dåligt angivna liksom sjökortsdetaljer, så vi fick lita på andra seglares berättelser i stor utsträckning.

När vi lämna Chaguaramas fick vi segla ut om några av Trinidads oljefält innan vi kunde styra in mot land och Christofer Bay. På vägen fick vi fick chans att filma Divina Remi och de filmade Amelit. Det är alltid roligt att få film på ens egen båt till havs. Det blåste omkring 10 m/s NO och vi fick en fin läns. Jag hade monterat ett fäste för GoPro kamera i fören respektive i aktern.

Här kan du se del I.

 

Totalt blev det 5 filmer och ett bildspel. Mer kommer nedan och då betydligt mer spännande!

Strax innan vi nåde Columbus Bay, hann vi upp Bo och Pierre.

DSC_1765Samtidigt kom en bogserbåt ångande för full maskin mot oss. Vi undrade givetvis vad som var på färde, men det visade sig bara att de ville vinka och önska oss en fin seglats!

DSC_1769

Vi ankrade upp 200 meter utanför en fin sandstrand med palmer. Bo och Pierre kom över på kvällen och vi åt en gemensam måltid, sedan var det dags att lägga sig, då vi skulle upp tidigt nästa morgon.

2 februari, 2012, Christofer Bay, Trinidad

Insegling till Rio Manamo.

Strax efter kl 06:00 halade vi ankar och styrde mot inloppet till Rio Manamo för att kunna segla in strax innan högvatten (tidvattenskillnaden är ungefär 1,5 meter).

004

Vi höll extra noggrann utsikt efter båtar som uppträdde misstänkt, men såg inga. Skönt var det, då vi var i ett område som ej betecknas som säkert och pirat attacker kan förekomma, även om de är sällsynta. 2001 blev en svensk seglare skjuten i ryggen, i detta området, av pirater. Hans fru fick segla till närmaste hamn. Som tur var fick historien ett lyckligt slut och de kunde efter rehabilitering segla jorden runt. Jag möte dem faktiskt i februari 2011, då de kom tillbaka till Trinidad, varvid de hade fullbordat sin jorden runt segling.

007
Det låg ett oljetorn precis innan inloppet.

Inloppet till Rio Manamo börjar flera sjömil ut till havs, då det är ett stort sanddelta som finns utanför floden. På sjökorten visades djup på 2 – 3 meter, och eftersom Amelit sticker 2,3 meter skulle det kunna vara lite grunt. Därför hade vi planerat att komma omkring 1 timme innan högvatten, vilket skulle göra att vi fick en extra meter och skulle vi köra fast så visste vi att vattnet skulle stiga någon decimeter till, så att det skulle gå lättare att komma loss. När vi seglade in visade det sig inte vara några större problem och som lägst var det omkring 2,8 meter. Vi ankrade utanför Pedernales, där fanns en liten Coast Guarde station.

037

084

De var mycket vänliga. Skrev in våra uppgifter i ett kollegieblock(!) och förklarade att vi nu hade tillträdde till hela flodsystemet. Jag frågade om vi inte kunde få några stämplar i passen som bevis på att vi checkat in. Men nej det kunde vi inte. Då fick vi åka upp till Tulipita och där kunde vi checka in och då skulle vi kunna färdas i hela Venezuela. Det var bara att nöja sig med detta.

(Anm:  Förmodligen var det någon av dessa Coast Gardes som den 12 juli 2012 rånade två amerikanska båtar när de var uppe i Oronaco floden precis som vi. Se här. Tillagt i efterhand)

Vi gick en runda i byn. Många tittade lite nyfiket på oss då de troligen inte vara vana vid att se främlingar. Efter tagit en snabb runda i byn, den bestod bara av ett par gator, så det var snabbt avklarat, Jag blev lite förvånad att finna en biljardhall här. Hade varit roligt att prova på att spela utomhus, men kanske på vägen tillbaka.

088

092

Vi bestämde vi oss för att segla vi vidare. Vi rundade udden och seglade uppför floden. Obs var noga med att hålla rejält till väster efter att rundat udden. Här är ett av det grundaste ställena på hela floden.

Efter ca 20 sjömil upp kom vi till en ö som sträckte sig ca 300 meter. Jag trodde detta var den ö där röda Ibris övernattade på. Tyvärr var det fel, vi såg inte en ända. Så jag får försöka få en bättre beskrivning var ön som de övernattar på kan vara. Söder om Port of Spain finns en swamp där tusentals röda Ibris kommer varje kväll och färgar ön röd. Hoppas få se motsvarigheten här i Rio Manamo! Vi åt en gemensam måltid med Bo och Pierre. Senare på natten njöt vi av en alldeles stjärnklar himmel med en halvmåne som trolskt lyste upp floden och landskapet

3 februari, 2012., 25 sjömil upp i floden Rio Manamo, Venezuela.
Position 09:48.968 N  062:16.001 V.

Möte med Warao indianer

När vi vaknade hade vi fören mot å mynningen, precis som beräknat. Vi hade 1 knops medström beroende på att tidvattnet var på väg in. Det tackar man inte nej till, utan ankaret åkte snabbt upp och vi kunde segla iväg. Vilken underbar känsla att glida fram på ett blankt vatten och göra ca 6 knop, allt medan vi gled förbi de vackra gröna kulisserna på ömse sidor floden. Jag hade monterat en GoPro kamera i fören och bara satt den på inspelning. En liten del av vad de spelat in kan du se här nedan.

043

Under denna dags färd, möte vi säkert ett 30-tal kanoter med Warao indianer, som paddlat ut till oss för att idka lite handel. De hade fina hantverk av olika slag.

053

Det var allt från halsband, armband, korgar, tallrikar, skor mm. Men jag måste nog säga att jag blev mest imponerad av en lite båt som urholkats och man satt på en ”Vamaha” utombordare. Det var ett par pojkar som stolt kom ut med den och killarna kunde inte vara mer än 10 år och det var säkert dom som gjort den! Att killarna inte stavat helt rätt var väl sin sak, men vilket arbete med båten och motorn!

DSC_1984

012

Alla indianerna vi möte var väldigt vänliga och lite nyfikna och tyckte det var roligt att bara titta. Så det var uppenbart att det inte var många båtar som kom här. För oss västerlänningarna med barnsäkerhet etc så fick vi först hjärtat i halsgropen när vi såg en pojke på kanske 5 – 6 år som kom ut paddlande med sina mindre broder. Och inte nog med att de paddlade ut på en strid flod med en kanot vars fribord knappt sträckte sig över vattenytan, den läckte dessutom så att de hela tiden måste ösa! (Jag har varit med om en liknande situation i Kenya, där Masai pojkar på 7 – 8 år gick och vaktade boskapen i form av kor. Bara 4 kilometer bort hade vi sett 3 lejonhonor och deras ungar ….) Nu är det inte så att dessa naturfolk inte är rädda och måna om sina barn. Det fick jag bevis på senare på  kvällen, utan de uppfostras på ett annat sätt än våra barn. Vet inte vilket som är rätt, men det skulle vara intressant med en studie. Mår barn som får ta ett större ansvar tidigt bättre? Ja, jag kan bara säga att de barn jag möte visade både prov på glädje, harmoni och nyfikenhet. S

054
Se på den här killen. Han greja det fint, även om det hade varit bra att ha någon som öste!

Omkring halv sex på kvällen blev vi ”stoppade” utanför en indanby, för vilken gång i ordningen vet jag inte, av två kanoter. Samtliga flytetyg hade bara barn ombord. Vi idkade lite byteshandel och jag tog foto på dem. En del av fotona printade jag ut och gav barnen och precis som tidigare väckte det stor förtjusning.

DSC_2075

Det började mörkna och byn såg trevlig ut så vi beslöt att ankra upp precis framför byn. Efter middagen var det dags att ge sig in i byn. Vi blev väl mottagna. Det visade sig att de hade någon religiös fest som vi gärna fick delta i. Det var mycket sång och musik. Jag blev mycket imponerad av killen som spelade el.orgel. Ja de hade elektricitet! Dock var det dåligt med batterier och när prästen skulle tala i mikrofonen visade det sig att batterierna var slut! Prästen kom förtvivlad fram till mig och frågade om vi möjligtvis kunde undvara några batterier. Kvickt ut till båten och hämta en box med batterier och så var man kvällens hjälte:) Så kunde talen, musiken, dansen fortsätta och snart var det ett par kvinnor som föll i trans.

Kl 23:30 tyckte vi att det var dags att dra oss tillbaka men de fortsatte dansa ett bra tag till!

4 februari, 2012, Indianby, 57 sjömil uppför Rio Manamo, Venezuela,
Position: 09:22.368 N  062:19.814 V

Det man inte vill hända – händer.
Jag gör en del av Venezuela strömlöst!

På morgonen vaknade vi med nyfikna barn som paddlade omkring i sina kanoter. Här sov inte barnen till 12:)! Jag fotade lite och fick många glada skratt innan vi slutligen hissade ankare och fortsatte upp mot floden.

DSC_1928_redigerad-1Föga anade jag vad som skulle hända senare på dagen! Floden hade blivit lite smalare och nu stämde inte alls naturen med sjökortet. Jag har dock fått lära mig att om de två skiljer sig åt, är det naturen som gäller, så jag följde floden och tur var väl det. Här fanns flera bifloder som såg ut att varit där länge, men inte fanns med på sjökorten. På ett par ställen såg jag att de hade byggt olika typer av lodger, som såg ut att ha ett par år på nacken och de låg en bra bit in på dessa bifloder, som inte fanns (i alla fall inte på sjökortet)! Besöken av indianer avtog allt eftersom vi kom högre upp i floden. Detta berodde nog på ett bättre välstånd här. Man så att det inte bara var ett träsk vid flodkanten, utan relativt bördig jord där man odlade och man hade boskap. Snart blev det också stenhus istället för hyddor. Vi fortsatte att sakta segla (ibland fick vi stöta med motorn) uppför floden. Vid ett tillfälle såg jag två sötvattens delfiner och jag han bara få ett hastigt kort på innan de försvann. De verkar inte lika leksna som sina saltvatten kompisar. Trots att jag försökte att köra omkring med motorn på visade de sig inte! (Motorljudet brukar lock dem till sig). Då och då fick vi en hastigt övergående regnskur, Det var riktigt skönt för det svalkade lite och man hann aldrig bli riktigt blöt.

GoPro kameran i fören var på när vi närmade oss slutmålet Boro de Uracoa! Inte visste jag att inom kort skulle jag filma en av de mest spektakulära händelserna på denna resa längs floden! Jag visste att vi hade en el.ledning över floden, men jag var säker på att den var efter Boca de Uraco. Det var den inte!!!!

Polisen kom ut i båt och förklarade att jag behövde komma in till byn med skeppspapper och pass. Jag fick åka en riktigt ståndsmässig båt in till kaj för vidare transport till polisstationen som bara låg 50 meter från kajen. När jag kom in där såg jag finkan …

Jag var nära att hamna här:)

men ganska snart stod det klart, att det inte var där jag skulle in! Polisen var vänlig och skrev upp mina fartygs och pass uppgifter. Han förklarade att man kallat på en elingenjör som skulle komma om två timmar och göra en kostnadsuppskattning bl.a. omfattande att laga el.stolpen.  När kvällen närmade sig blev omgivningen allt mer upprörd, då inget hände och polisen sa att om vi skulle gå någon stans, så skulle vi säga till så skulle han följa med oss! Hans revolver gav oss en viss säkerhet 🙂 ! El ingenjören dök aldrig upp och jag fick tillåtelse att åka ut till min båt. Ett par vänliga själar körde mig ut! Divina Remis besättning var givetvis orolig, så det blev skeppsmöte. Vi fick en lugn kväll och till middag åt vi lasagne. Visst var vi nog lite oroliga över vad som skulle ske imorgon, men jag sov gott, som jag alltid gör i båten.

5 februari, 2012, Boca de Uraco,
Position: 09:07.860 N  062:19.800 V
Rio Manamo, Venezuela

Förhandling – De vill ha 800 000 USD!

Omkring kl 10 kom de ut och hämtade mig i en öppen motorbåt. Där var en kvinna, Winifred, från Colombia, som pratade engelska och stämningen var positiv. Vi tog kurs mot polishuset och den ena polisen som jag fått mycket stort förtroende för, kom och möte oss. Det skulle visa sig att det fanns 10 byrådsmedlemmar, en från elbolaget och så jag samt polisen. Winifred översatte vad de sade. De hade checkat upp vad som hänt och visade en lista på material de behövde. Det sa mig inte mycket, då den var på spanska. Jag frågade vad det skulle kosta totalt. Winifred översatte frågan till spanska och när jag hörde killen säga hur mycket det skulle kosta på spanska, så förstod jag snabbt att det var mycket, men att det skulle vara 6 miljoner bolivares hade jag inte kunnat gissa! Det motsvara 800 000 USD!!! Jag måste förstått fel. Jag frågade igen och bad att få beloppet i USD dollar. Jo det var 800 000 USD. Skämta dem?? Nej, men troligen sköt de lite från höften. Här gällde det att ta det lugnt, annars kunde det bli riktigt tråkigt. Cellen var bara 5 meter bort och såg inte alls inbjudande ut. Jag tittade på Winifred och förstod att hon också tyckte det var felaktigt. Jag tänkte snabbt att här måste man kvickt plocka ned summan, men ändå vara kvar i diskussionen. Jag förklarade att som jag såg det så kunde vajrarna användas, då de var hela. Jag fick då veta att en vajrarna var bruten. (Skönt att det bara var en) Ja, sa jag, men den kan ju relativt enkelt skarvas. Snabbt fick jag svaret: ”Bra då kan du ju själv fixa det.” Ja log, och sa att jag inte alls var så duktig som dem, och jag var säker på att de klarade det. Jag fick ett litet leende tillbaka från den som pratade och förstod att nu eller aldrig var det dags att sätta in stöten. ”Jag vill gärna hitta en lösning på detta och är villiga att göra vad jag kan för att de, som är utan ström får det så fort som möjligt. Men jag har inte mer än 4 000 dollar.” Det blev tyst. Jag tänkte inte var den som bröt tystnaden. Det blev han som bröt tystnaden! ”6 000 USD dollar!” Jag hade svårt att dölja min djupa suck av lättnad. Jag visade att jag verkligen tänkte efter. Efter en minut så sa jag: 4 500 dollar men mer har jag inte, utan då måste jag tala med mitt försäkringsbolag. Jag vet att de redan framfört när de fick höra att el.ledningen inte var markerad med röda bollar som de skulle varit, att felet låg på elkraftbolaget. Detta var inte med sanningen överensstämmande, utan Tommy på Pantaenius, sade när jag talade med honom att försök att få ett så bra pris som möjligt och är det rimligt och polisen också tycker det så kör. Den andra killen kontrade snabbt med att de tyckte att 6 000 var ett mycket bra pris. Jag sa att det kanske var det, men jag hade inte mer pengar, så då fick försäkringsbolaget komma in och då kanske de inte fick några pengar alls! Jag kände att det tog och han sa: ”Could you pay now!”. Då förstod jag att vi hade en lösning. ”Jag kan betala 1 800 dollar nu, resten fixar jag imorgon” sa jag sturskt. ”Ok” sa han. Jag hade lite svårt att inte visa min lättnad, men skyndade mig att säga att jag ville ha ett kvitto. Si, si alla här i rummet skall skriva under ett protokoll sa han och började skriva. Det blev en och en halv handskriven sida. Det ända jag förstod var 4 500 och 1 800 dollar, men jag fick väl tro på att resten vara ok och Winifred nickade till mig och jag kände att jag kunde lita på henne. Därefter skrev vi alla under och pappret, varefter det stämplades högtidligt på varje sida. Jag tog alla i hand och de log lite så helt fel kan det inte blivit. Winifred och hennes man Leonard och deras dotter Carmensita och hennes man körde mig tillbaka till Amelit, där Leila, Bo och Pierre oroligt väntade.

De var givetvis nyfikna på vad som hänt och oroliga då det dröjde lite, men det kändes riktigt skönt och vi skålade och var överens om att det var en rimlig överenskommelse. Innan vi skiljdes åt kom vi överens om att Pierre och jag skulle ta en taxi vid 8 – tiden till Templador.

6 februari, 2012, Boca de Uraco.
Position: 09:07.860 N  062:19.800 V
Rio Manamo, Venezuela

Försöker att ta ut pengar på flera banker

Jag och Pierre tog en taxi in till Templador. Polischefen hade egenhändigt beställt den, så det kändes tryggt, även om bilen i sig själv kunde man ha visa synpunkter på! Men en Chevrolet Malibu 1955 här i Venezuela, med konstant brist på reservdelar, måste denna anses vara i mycket bra skicka! Dock är jag säker på att den fått körförbud i Sverige.

155

156

När vi kom fram visade det sig att ingen på banken kunde engelska och eftersom min spanska är obefintlig, så blev det en torftig diskussion.  139_redigerad-1 (1)

De fick i alla fall ett gott skratt när jag förklarat att jag ville ta ut dollar från mitt kreditkort. Inte bara personalen, utan hela banken skratta. Jag förstod snabbt att få ut dollar skulle inte gå och deras ATM maskin, som enbart tog Visa,  krävde förutom den 4-ställiga koden, de 2 sista siffrorna i mitt id. Och fast jag angav dem, ansåg ATM maskinen att jag angav fel siffror och vägra att lämna ut pengar. Detsamma gjorde bankpersonalen. Iväg till nästa bank. Inte de heller kunde engelska, men de gjorde i alla fall ett försök att slå in mina siffror 143 (1)på kreditkortet, men lyckades ej få igenom transaktionen. I väg till nästa bank. De hade en ATM som tog Eurocard. Och fantastiskt, jag fick ut bolivares … bara 600 åtgången, men i gengäld fick jag ta ut 10 gånger! Med 6 000 bolivares = ca 12 000 Sek hade jag nått en bit …

Tillbaka till första banken. Nu tog jag fram plan B. Jag hade danska och Euro, som jag ville växla. Denna gång fick jag en annan kassörska 146och hon log och tog telefonen. Jag tänkte att det skulle bli översättning via telefonen, men istället så visade det sig att hon bad Jueidel att komma till banken. Jueidel är privat engelsk lärare i Templador och undervisar hennes 7-åriga dotter. Jueidel kom från Colombia för 30 år sedan och har sedan dess stannat i Templador.

Juel som visade sig vara kassörskans dotters engelske lärare
Jueidel som visade sig vara kassörskans dotters engelske lärare och vår räddare!

Han berättade att banken inte växlar …(!) i alla fall inte här utan man kan nog växla utländska i en annan by ytterligare 10 mil bort! Vår chaufför börja få ont om tid, han hade ett annat uppdrag så han skulle inte kunna köra oss ditt. Jueidel passade också på att säga att jag borde dölja min telefon som jag hade uppe. Här var hög kriminalitet och risk för rån överhängande! (Det kändes ju bra, jag som stått och tagit ut 10 ggr på en ATM, det hade alla människor kunnat se …) Nu var vår chaufför omtänksam så när vi gått till de olika bankerna hade han kört efter och nu förstod jag varför han haft så bråttom med oss till bilen efter vi tagit ut pengar. Så att ta en ny okänd chaufför kändes inte bra. Den vi chaufför vi hade, hade faktiskt handplockats av polisen i Boca de Uraco. Då förklarade Jueidel att kassörskan hade kommit på att hon kände någon som kanske kunde växla. Att det var svartväxling var uppenbart, men so what! Hon ringde till personen och efter 45 minuter kom Daniella. Det visade sig att det var en företagsam ung dam. Förutom bilhandel så sysslade hon med svartväxling. Hon halade fram en tjock bunt sedlar (hon visste att jag ville växla 950 Euro och 1 400 danska). Jag hade checkat på internet hur växelkurserna var. Hon erbjöd bättre kurs än de jag sett på internet. Jag visade henne min lapp med kurs både på Euro och danska. Hon såg att jag hade lite sämre kurs än hon gett mig på Euro. Jag frågade igen om hon inte kunde ta de danska.

Många millioner Bolivares!
Många millioner Bolivares!

Jo, hon visste inte kursen men sa att hon lita på mig och accepterade att köpa dem utifrån min kurs. Hon frågade om jag ville få kontrollräknat pengarna.  Ja tack sa jag och så fick hon banken att kontrollräkna dem i en maskin!

När vi kom tillbaka till Boca de Uraco gick vi direkt in till polisstationen och lämnade pengarna. Kvittot skulle vi få inom någon timme. Vi hade polisen som vittne, men jag borde nog inte lämnat pengarna, men jag ville ju inte heller springa omkring med drygt 30 000 kr i fickan. Winifred, kom ut till båten några timmar senare och förklarade att kvittot skulle komma snart, men det skulle visa sig att det skulle dröja …

Under tiden som vi varit borta hade hyacint öar lagt sidlängs hela kajen och gjorde det mycket svårt att komma ut till båten med jolle.

Till slut kom Winifred ut igen och meddelade att de andra vara inte nöjda. De hade ju skrivet under att de skulle få 4 500 USD, inte bolivianers motsvarande 4 500 USD. De hade givetvis tänkt att känna åtskilliga tusentals bolivianers på svartväxling. Jag fick åka in igen och börja förhandla. Denna gången ville de ha 1 000 USD extra. Det slutade med 300 USD och så var vi äntligen överens igen!

Till slut kom vi överens

2012-02-06 22.21.11

Bo och Pierre kom över och så hade vi en gemensam middag. På kvällen kom hyacinter flytande med strömmen i massor och omringade oss. Det gav en overklig känsla och man var alldeles säker 119_redigerad-1på att vi gjorde fart genom vattnet, men det var ju bara hyacint öarna som drev med strömmen! Vi vara alla glada att äntligen var allt på plats och vi kunde segla nästa morgon. När Bo och Pierre går upp på däck i mörkret så utropar de: ”Var är båten!”. Den låg inte där de ankrat utan hade draggat! Och som tur var hade de inte fått upp el-kabeln! Hade de fått upp el-kabeln hade Divina Remi plockat ned den och då skulle jag inte velat ligga där på morgonen när det skulle upptäckts att två svenska båtar inom loppet av ett par dagar rivit ned en el kabel 2 gånger! Divina låg ett par 100 meter uppströms om var el-kabeln skulle varit. Det blev en lite längre tur för Bo och Pierre, men snart låg de för ankar en bra bit nedströmms.

Nedan är en film om händelsen när jag rev ner en el.ledning och vår jakt efter pengar och slutligen hör de påbörjar reparationen.

7 februari, 2012, Boca de Uraco,
Position: 09:07.860 N  062:19.800V
Rio Manamo, Venezuela

Vi lämnar Boca de Uraco bakom oss

Tidigt på morgonen var floden täckt av hyacint öar och man såg nästan inte vattnet. Divina Remi draggade lite igen pga av det stora trycket hyacint öarna utgör då strömmen pressar på. Kl 10:00 hade de flesta hyacint öarna drivit bort och strömmen var på väg att vända. Vi hissade ankarna och efter lite hissande upp och ned hade vi blivit av med de sista hyacinter öarna. Vårt mål var lodgen Orinoco del Ray. Färden dit var problemfri. Jag hade hoppats kunna hälsa på Winifred och Leonard, men de verkade inte hemma. Ett kraftigt regn kom när vi nått lite längre än halvvägs, men efter ½ timme var det över och snart såg vi blå himmel igen!

DSC_2102

På vägen ner kom många Farao indianer ut i sina kanoter. En familj hade klätt sig riktigt fina och gått och väntat på oss i flera dagar!

DSC_2099_redigerad-1

DSC_2089_redigerad-1

DSC_1907

DSC_2073_redigerad-1

DSC_1991_redigerad-1

DSC_1990_redigerad-1

DSC00038

DSC_2089_redigerad-1

DSC_2091_redigerad-1

DSC_2079_redigerad-1

DSC_2072_redigerad-1

DSC_1906

DSC_1896

DSC_1886

DSC_1868

DSC_1865_redigerad-1

Inloppet till floden där Orinoco del Ray ligger är mycket grund i början och vi fick leta länge innan vi hittade igenom den grunda passagen, sedan ökar djupet till lite över 8 meter. När vi ankrade framför Orinoco del Ray på 8 meters djup, stod det en kille i gul tröja och ropade på oss att vi var välkomna att besöka lodgen. Killen som ropade vara Alex, en fantastisk kille.

mycket trevlig guide, som tyvärr fick sparken 10 minuter innan han skulle guida oss. Får hoppas han lyckas med sin dröm att köra egna expiditioner.
Alex är en mycket trevlig guide, som tyvärr fick sparken 10 minuter innan han skulle guida oss. Får hoppas han lyckas med sin dröm att köra egna expeditioner.

Stugiorna som gästerna fick bo i

DSC_1977

När vi kom i land stod han och tog emot oss. Vi tog en drink och frågade om vi kunde äta middag här och om de hade någon utflyktstur dagen därpå. Jo då han kunde ta oss på en tur tillsammans med några italienare.  Middag serverades kl 20:00 och det fanns fisk eller kött att välja på. Efter drinkarna drog vi oss tillbaka till båtarna. Strax därefter kom Alex simmande ut. Så småningom framkom det att han funderade på att se upp en egen adventure center med guidning etc. Vi pratade om det ett bar tag och gav Alex en del tips. Vi tog oss sedan in och åt middag, vilken väl inte var någon höjdare, men miljön var underbar så vi klaga inte.

DSC_2007Vi fick bl.a se vattensvin (världens största gnagare). De höll på att bli utrotade på 16 – 1700-talet pga. att missionärerna ansåg vattensvinen ej tillhörde köttriket, varför de kunde ätas under fastan och fick därför DSC00030en strykande åtgång. Idag är de fridlysta. Lodgen höll sig också med en friflygande papegoja

Vädret är skiftande här i floden. Dessa två bilderna är tagna med mindre än 30 minuters mellanrum!

DSC_2003

Såväl väder som mängden hyacint öar skiftade
Såväl väder som mängden hyacint öar skiftade

8 februari, 2012, Oronaco Delta Lodge,
Position: 09:22.676 N 062:22.586 V§§§§
Rio Manamo, Venezuela

In i djungeln/träsket och till mosquitosen

När vi vaknade på morgonen, så låg inte Divina Remi där hon ankrat, utan  400 meter bort! Där hade hon fastnat mjukt på en dybank. Det börja ju nästan bli en vana att man inte skulle förvänta sig Divina Remi där hon senast ankrades upp. När jag kom ditt höll Pierre som bäst att ta bort en hyacintö som fastnat kring ankarkättingen med min machetas. Bo stod och var orolig att Pierre skulle missa och sänka jollen! Ja, machetasen är vass, så ett lite misstag och så är olyckan framme, men allt förlöpte väl och snart hade de ankrat om.

Leila och jag skulle ge oss ut på en djungeltur kl 08:00. När vi kom in mötes vi av Alexis som hann meddela att han fått kicken. Om det var för att ägaren hade kommit på att han tänkte ta upp konkurrerande verksamhet eller att han kommit en timme sent dagen innan pga. av att han ej kunnat få tag på någon båt som transporterade honom till Orinaco Delta Lodge fick vi aldrig klarhet i. Men han hade jobbat här i 5 år och 10 minuter senare åkte han vi i en båt för att aldrig få återvända. Här finns i MBL lagar! Jag får hoppas att Alex lyckas med sina idéer. Vi kommer i alla fall kunna ha kontakt via Facebook.

På guidad tur med ett par italalienare från resorten

DSC_2033

Vår tur blev försenad en timme, då de fick leta reda på en annan guide, som fick ersätta Alex. Så kom vi iväg tillsammans med ett italienskt par, som bodde på lodgen. I 30 knop susade vi fram på den alltmer avsmalnade floden. Vi stoppade till vid olika ställen och lärde oss allt om falska och äkta caco frukter. Vi såg en del fåglar, men några ormar lyckades vi varken fånga eller se. Sedan bar det in i djungeln/träsket och där fanns MOSQUITOs i mängder. Trots heltäckande klädsel och massor med myggmedel så kom de åt oss ändå! Vi beslutade oss för att korta ned turen, men fick se bla hur man kunde få lim från träd och hur man skulle skala en palm för att komma åt palmhjärtat. Det var riktigt gott! Det var underbart att komma ut på floden igen! Träsklivet är definitivt inget för mig!
När vi völ kom ut på floden fick vi se några apor i träden. De finns med på video lite längre ned.

DSC_2031Tillbaka till lodgen mötes vi av Pierre och Bo som haft en speciell upplevelse. De hade haft besök på sin båt av en papegoja som grundligt inspekterat hela båten. Vi checkade upp om det fanns en möjlighet att ta oss till Angels Falls, men fann att det skulle ta för många dagar för att vi skulle kunna hinna med och det fanns för många oklarheter. Vi hade bl.a av Alexis fått veta att det fanns en flodväg mellan Rio Manamo och Rio Pedernales. Den skulle vara djup nog mestadels, frånsett ett par ställen där det kunde vara grunt, så det skulle krävas att det skulle vara högvatten för att vi eventuellt skulle kunna klara det. Vi beslutade oss för att prova det. Jag hade tidigare läst alla segelberättelser om de som seglat upp längs Rio Manamo, men ingen av dem hade seglat denna rutt. Det fanns omnämnt att en seglare seglat den för många år sedan, men hur stor båt och djupgående framgick ej. Vi gick för motor ner till Boca Tigre där vi ankrade upp. Det blev gemensam middag och när vi skildes åt på kvällen låg faktiskt Divina Remi kvar på den plats Bo och Pierre ankrat!


9 februari, 2012, Boca Tigre,
Position: 09:34.044 N 062:26.197 V.
Rio Manamo, Venezuela

Fått smak på spänning – Segling på trång outmärkt flod

Vi fick på morgonen besök av ett äldre par. De var mycket intresserade av båten. De verkade ha det fattigt och hade inga bytes varor med, men tiggde inte heller. Vi gav dem en hel del mat och de log och var väldigt tacksamma.

DSC_2099_redigerad-1

DSC_2097

DSC_2096

Kl 09:00 lättade vi ankar för att ge oss in på bifloden vi hört skulle kunna leda till Rio Pedernales.

Sjökort2
Här syns tydligt att sjökortet inte överensstämmer med verkligheten! På sina ställe kunde det vara upptill 500 meter fel!

Vi lämnade Rio Manamo på position 09:38.785 N  062:20.659 V. Till en början var floden relativt bredd, men ju längre vi kom desto smalare blev det. Vi passerade 4 – 5 indian byar och  det var helt klart att de inte var vana vid att segelbåtar kom här. De tog sig inte för att paddla ut, utan istället samlades hela byn på bryggan eller strandkanten för att titta och vinka på oss.

DSC_2125

DSC_2127_redigerad-1

DSC00044

När vi avverkat drygt 5 timmar, hade floden smalnat så det blev att kryssa mellan trädtopparna som stack ut över floden.

DSC00041

På sina ställen var jag tvungen att använda bog propellern för att flytta båten i sidled för att på så sätt kryssa mellan topparna. Kl 17:00 kunde vi dra en lättnades suck och konstatera att vi kommit ut på Rio Pedernales! Ett stor jubel utbröt på båtarna, vi hade klarat det! Vi ankrade upp efter bara ett par hundra meter på Rio Pedernales. Kl vara strax efter 17 och inom kort skulle mosquitosen anfalla på bred front och då vill jag vara säker på att vi satt skyddade i salongen. Vi hade visserligen fått tillverkat en myggnät för sittbrunnen, men det passade bara om man var två. Det blev videovisningen av dagens höjdpunkter, därefter blev det stekta räckor med pirri-pirri.

10 februari, 2012
Position: 09:34.138 N  062:13.061 V.
Rio Pedernales, Venezuela

Passerade flera hundratals röda Ibris på väg till Boca de Pedernales.

Vi fick ånyo en fin seglats, deDSC_2160nna gång med bidevind. Halvvägs till Boca de Pedernales såg vi först några enstaka röda Ibris, därefter en bit längre ned möte vi flera hundratals som gick omkring på en sandbank. Tyvärr hade jag inget stativ uppe så bilderna blev lite suddiga, då jag försökte med max zoom på 400 mm objektivet.

DSC_2134

DSC_2135

Vi ankrade upp utanför Boca de Pedernales för att invänta tidvattnet nästa morgon. Vi hade en ström på drygt 2,5 knopp där vi låg. I bakgrunden kunde vi se eldskenet från en gas källa.

11 februari, 2012
Boca de Pedernales, Position: 09:58.686 N  062:14.611 V.
Venezuela

Lämnar floden Rio Manamo och seglar till Chaguaramas, Trinidad

DSC_2180_redigerad-2Kl 06:30 lättade vi ankar för att gå ut en timme innan högvatten. Vi fick een fin segling nästan ända till Chaguramas. Det var bidevind på 6 – 9 m/s till 10 sjömil innan Chaguaramas, då vinden kantrade och vi fick den rakt i näsan, så det blev järngenuan den sista biten. Kl 16:40 kunde vi lägga till vid bränslebryggan och fylla tanken med billig diesel p 7 kr/litern. Vi kunde dock tankat betydligt billigare om vi tagit dunkar och kört in till närmaste bensinstation och tankat diesel. Den kostar bara 1:50 kr/liter men det är olagligt att använda det till båtar, men det är det många som gör.

När vi tankade kom Coast Garde och tankade också. De var tungt beväpnade. Det märks att vi befinner oss i ett område med mycket knark!

DSC_1385

Vi lät inklarering och besök hos custom vänta till nästa dag, vilket givetvis var fel, att man aldrig lär sig! När jag kom hit i februari 2011, missade jag tullen helt, med påföljd att jag fick åka in till Port of Spain och förklara mig …

Men hur som helst hade vi genomfört en fantastisk segling upp i Warao indianernas rike och kryddat det hela med att riva ned en el ledning och svartväxla på en bank och nästan:) hamnat i finkan. Så det här med tullen skulle vi nog också klara:) …

I nästa resebrev avslöjas det om det gick bra:)

.

Nedan är ett bildspel från hela vår resa på Rio Manamo

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.