2011-04-29,
Yacht Haven Grande, Charlotte Amalie, St Thomas
Färja till Tortola och tillbaka igen - allt för att komma lagligt in på amerikanskt territorium
Jag hade få ett temporärt visa i St Croix, men om jag lämnade amerikanskt territorium så kunde jag inte återvända. Däremot om jag tog färjan över till ett icke amerikanskt land och sedan kom tillbaka till amerikanskt territorium, så var allt ok. Det var därför jag tog färjan över till Tortola. Biljetten 55 dollar och utreseavgift från Tortola på 5 dollar och lägg därtill en resetid på totalt 2,5 timmar. Helt ofattbart att ett modernt land kan ha så idiotiska regler för seglar.
Som
sagt låg vi i Yacht Haven Grande, här tar man 1,66 dollar per foot, dvs i mitt
fall blir det drygt 500 SEK. Jämfört med var man får för pengarna med tom
kabelinternet, får det betraktas som överkomligt.
2011-04-30, Yacht Haven Grande,
Segling till Jost Van Dyke - ön med bara 222 invånare.
Så kunde vi trots allt segla till Jost Van Dyke. Vi gick
först till Great Habour, där vi deklarerade in. Sedan gick vi 1 sjömil österut
till White Bay. Ja, stranden var verkligen vit och revet skyddade oss från all
svall. Det fanns tre small in passager. Vi gick in i den mellersta. Från
Revet till stranden var det bara 60 meter, men det var djupt ända in till
stranden. Därför simmade de flesta in till Soggy Dollar bar där man accepterade våta
dollar:).
Vi tog dock jollen och ankrade
upp den enligt "mitt" förfarande, och då kunde vi i stort sätt komma torrskodda
iland. Det fanns flera barer/restauranger här på stranden. Lite senare på
lördagen förstod vi varför. Det var ett mycket populärt hålligång ställe från såväl St Thomas som St John. De kom över i snabbgående motorbåtar vid
12-tiden. Snabb simtur in till baren sen var det full fart till 5-tiden på
eftermiddagen, då de tog båtarna tillbaka där de kom ifrån innan det blev mörkt.
Och så var det åter en stillsam idyll, en riktig paradis ö!
Vi pratade med den engelska ägaren och
hans fru och blev även bjudna på drinkar, då vi kom ända från Sverige, enbart
(!) för att
besöka hans bar/restaurang/hotell. De hade köpt stället för 5 år sedan för drygt
3 miljoner dollar.
Det bestod av en enkel bar/restaurang och 6 mindre hus som
var hotellet. Det var mycket pengar, men samtidigt tjänade de säkert mycket bra,
då det dracks rejält här. De var öns största arbetsgivare! De sysselsatte 22
personer, vilket innebar 10 % av befolkningen! På kvällen åt vi middag på deras
restaurang. Det smakade alldeles utmärkt så vi förstod varför de var fullbokade
och fick sätta upp extra bord på stranden. Ni skall inte tror att det var den
ända restaurangen - nej! Vad jag kunde räkna till hade ön 11 restauranger. Det
måste vara en av världens restaurang tätaste öar då befolkning bara är 220
personer.
2011-05-01, White Bay, Jost Van Dyke
1 maj utan demonstrationståg, istället bad i naturlig saltvatten bubbel pool
Vakna upp och synen som möte mig kl
07:00 gjorde att jag undrade om jag var i paradiset. Alldeles tyst, en svag
bris, som svalkade lite och så den vita stranden med palmer och grönskan som
omslöt en, frånsett delen mot havet, där vi låg bakom ett rev, som hade tre små
öppningar, där vi gått in i den mellersta. Efter morgon doppet gav Bobbi
och jag oss ut med dinghyn på upptäcktsfärd.
Först körde vi till Great Habour.
Vi tog en promenad längs sandgatan som går rakt igenom "byn". Egentligen ett
antal affärer och restauranger/barer samt en dykshop och en metodisk kyrka, där
man hade söndagsgudstjänst. Det tog väl 10 minuter att gå hela sträckan innan
man kom till slutändan där JVD Crocery ligger. På vägen hit kunde vi beundra
alla pelikanerna som skickligt dök och fångade sin fisk. I baren på KVD Crcery
möte vi ett två amerikanska par samt en tjej och en kille som kom från området.
Kille bjöd på en grattis uppvisning av sin styrka, där han gick ner baklänges
och sedan reste sig. Tjejen passade på på karibiskt vis att sexa till det lite.
Bobbi och jag gav oss sedan vidare på vår upptäcktsfärd. Jag hade läst om en
saltvatten bubbel pool. Vid högvatten så strömmade vattnet in i poolen och
skapade bubblor av det skummande vattnet. Poolen skulle ligga vid Diamond Rock,
totalt 3,5 sjömil från var vi låg med båten. Det blev en skumpig färd dit, men
väl värd besväret. Efter lite sökande hittade vi den lilla stig som ledde till
poolen. På vägen såg vi små bruna getter samt flera giftiga träd. Vi tog
oss sedan tillbaka till Amelit och flickorna. Efter kort snorkeltur lättade vi
ankar och seglade till Diamond Rock, så att vi alla skulle kunna gå och njuta av
bubbel poolen, då högvattnet inträffade kl 20:00. Kl 17:50 lade vi till vid
bryggan utanför Foxy Taboo.
.
Vi tog nu flickorna med oss
på stigen, som vi nu kunde, till den naturlig saltvatten
bubbel poolen. Vi blev glatt överraskade att vi var helt ensamma här. Det blev
ett uppfriskande bad där det skummande vattnet skapade behagliga bubblor
samtidigt som småfiskar "nafsade" på våra fötter! En fantastisk
upplevelse. Vi fick sedan skynda oss tillbaka, innan det blev mörkt, då all
belysning saknades. Kl 19:00 var vi tillbaka i båten och det var precis att vi
kunde skönja den sista biten. Vi gick de 30 meterna från båten upptill Foxy's Taboo
där vi ånyo fick en underbar middag. Jag och Alex valde kebab på lamm.
Så inte nog med att de har många restauranger, utan också mycket hög klass på
dom!
2011-05-02, Diamond Cay, Jost Van Dyke
Segling till Puerto Rico - 55 sjömil
Vi kastade loss vid 07:30. Det blåste behagliga 8 - 10 sekundmeter och vi hade läns hela vägen till Puerto Rico och Puerto Del Ray - Karibiens största marina påstås det, och det kan nog stämma. Imponerande stor, men också på något sätt öde, då de flesta båtarna var motorbåtar utrustade för högsjö fiske. Det innebar att det endast var vi och två andra båtar där jag kunde se folk ombord på, och det på säkert över 500 båtar! Avstånden var så stora att de kom och hämtade/lämnade oss med golfbilar, så snart vi skulle till/från båten. Även custom i form av en kvinnlig Cost Garde kom, efter att vi fått ringa upp och tala om att vi kommit till Puerto Rico. Vi fick också per telefon lämna alla uppgifter om båten och kaptenen. Hon kom sedan och kontrollerade allt samt beklagade allt besvär vi haft för att få komma hit. Hon lovade att försöka fixa ett 1-årigt crusing tillstånd. För det måste hon tala med sin chef, så vi skulle nästa dag besöka deras kontor för att förhoppningsvis få ett sådant tillstånd.
2011-05-03, Puerto Del Ray, Puerto Rico
Får crusingtillstånd och besöker Fortet på San Juan och den gamla staden
Jo,
jag fick crusinbgtillståndet!
När det var klart körde vi in till San Juan. Vi gick först och besökte det gamla fortet. Fortet är ett av de äldsta forten i Karibien och det största. San Juan ligger mycket strategiskt till då det är en av de första öarna man når om man seglar med passadvindarna samt en av de sista öarna när man seglade till till Europa.
Vandringen omkring fortet och i gamla staden var både
intressant och vackert. Vi fick mycket kulturellt i oss, t.ex. att Pina Colada
skapades av Don Ramon Portas Mingot 1963,när han arbetade här på La Casa Donde
Nacio.
Vi passade på att avnjuta denna ädla dryck, och visst smackade den alldeles speciellt gott här. Jag återkommer mer till detta ämne i kommande resebrev, tills dess får ni hålla tillgodo med dessa bilder.
Bilder från vårt besök i San Juan:
2011-05-04, Puerto del Ray
Alexandra och Sofia flyger hem
Kl
06:00 kom Car Services som Puerto Del Ray Marina håller för sina båtgäster och
hämtade oss vid båten för transport till vår hyrbil. Det kan låta lite
överdrivet, men marinan är stor och med packning eller när solen bränner är det
allt skönt att få skjutsen. Men visst känns det lite lyxigt också:). Vi hade 1
timmes bilfärd till flygplatsen och planet skulle inte gå förrän 09:50, men
efter alla problem när vi skulle lämna Callie så var det skönt att vara ute i
tid. Trafiken flöt bra och jag svängde in vid avgångshallen kl 07:10. Hjälpte
flickorna in i avgångshallen. Vi hade inte ätit frukost och då de inte hade
servering vid gaten beslöt vi att äta gemensam frukost på SubWay. Alex fråga om
jag skulle flytta bilen, men nej sa jag, parkeringen låg en bra bit bort så jag
skulle inte hinna tillbaka förrän de ätit. Jag fick väl ta böter om det fanns
lapplisorna här ... (jag skulle bara vetat). Efter ett ömt farväl, vi kommer troligen ej att ses
förrän i början av augusti så gick jag tillbaka till där jag
ställt bilen ... men där fanns ingen blå Nissan! Jag förstod med en gång vad som
hänt - polisen hade varit vänlig nog och flytta bilen, till en säker plats. Det
kostade mig 50 dollar och lite motion. Men det var det värt. Det har varit
mycket roligt att ha Alexandra och Sofia här. Jag hoppas de tycker det också så
att de snart kommer tillbaka och seglar med mig. De har varit duktiga, och
hanterar idag mycket bra både tilläggning och att kasta loss, samt segling i sjö
upptill 3 meter höga vågor.
